Alldeles inget speciellt att berätta!

Idag har jag inget alldeles speciellt att skriva om!

Jag sitter och njuter av en kopp kaffe, 

stickar lite och slökollar lite på nyhetsmorgon.

Tvättmaskin och diskmaskin väsnas där i bakgrunden.

Ute är det grått och trist, skulle jag nog beskriva det som.

Lördagsmood helt enkelt.

Om någon timme ska jag göra det jag njuter mest av just nu.

Det som har kommit att spela så stor roll i mitt liv,

som får mig att bli avslappnad och harmonisk och lite galen emellanåt.

Hemslöjden ordnar med handarbets-träffar då och då, och just precis idag funkade det för mig att gå dit.

Efter en tids stick-depression (som med största sannolikhet hade med mitt dåliga mående under graviditeten) har jag nu fått tillbaks gnistan. 

Just nu stickar jag varje sekund jag kan, precis som innan.

Jag går upp tidigare på morgonen för att hinna sticka en stund innan jobbet. Det finns inget bättre sätt att starta dagen på. Just nu har jag dille på att sticka små-projekt, som tex handled och pulsvärmare. 

Idag ska jag prova att brodera lite på stickat, ska bli spännande.

Jag gillar ju mycket färg, syns det?

Nu piper tvättmaskinen på mig, får hänga tvätten innan jag åker.

Ha en bra dag!

Puss och kram.

Att inte skilja på mitt och ditt! Varning för arg mamma!

Varning för arg mamma och grovt språk!

Jag blir så in i helvetes arg och frustrerad när man inte skiljer på mitt och ditt.

När man dessutom går på ungar, äldre eller andra som inte kan försvara sig.

Ja jag vet att det händer överallt varje dag att folk blir rånade och andra hemskheter. 

Men igår hände det i vår familj, vår tonåring, i hans närhet och i hans vardag.

Han blev rånad tillsammans med tre kompisar. 

En bil stannade killarna mitt på vägen och de fick instruktioner om att logga ut från iCloud, Instagram, Snapchat och allt de kunde komma på.

Tre av fyra killar lyckades logga ut och sedan försvann bilen snabbt. 

Givetvis gjorde vi en polisanmälan direkt och polisen kom hem till oss för att prata med pojkarna. De  beskrev situationen så gott dom kunde och polisen förhörde och frågade. Eftersom att Emil är femton får inte polisen förhöra honom utan att vi som vårdnadshavare är med, och det är jag nu i efterhand väldigt glad över. Jag förstår att de måste ställa tusen frågor och vända och vrida på allt. Men vissa av frågorna måste jag nu i efterhand faktiskt ifrågasätta. "Varför stannade ni kvar om det var obehagligt?" "Därför först var dom trevliga!" Efter tusen frågor och påståenden menar polisen att de får se hur de rubricerar detta ärende, han behöver prata med sitt befäl om det, eftersom att Emil gav sin telefon till killarna frivilligt, och då är det inte säkert att de ens kan rubricera det som stöld. Alltså på riktigt!!! Att man ser enbart till individen. De hotade inte Emil utan hans vän, vilket Emil då tyckte var skäl nog till att ge dom hans telefonen, men det enligt polisen då kanske inte räcker eftersom att det handlade om hans vän och inte om Emil. Helt stört alltså. När de frågade honom om han blev hotad, förklarade han att de inte sa något rakt ut till honom men att han förstod att han behövde ge dom vad dom ville ha, för annars kanske något kunde hända och att de hotade hans vän. 

Dessutom säger då söt-ungen att hans pappa och mamma har lärt honom att aldrig tjafsa emot utan bara ge dom vad dom vill ha, så det gjorde han! 

Vet inte om rubriceringen spelar så stor roll men det provocerar mig något vansinnigt att han ska känna att han nästan gjort fel som gav bort den, eftersom att idioterna inte sa något till honom personligen. För mig är det ju solklart att han bedömde hela situationen som hotfull!

Sjukt ju!

Hur som helst har polisen fått ganska tydliga signalement på de fyra killarna som satt i bilen och halva Höllvikens ungar var inblandade resten av kvällen, då någon sett denna bilen innan. Bilen utmärkte sig, så jag ber till Gud att de tabbat sig så de åker fast. 

Ja vad säger man om detta?

Jävla människor helt enkelt.

Så idag behöver vi lösa lite problem som uppstått.

Att bli berövad på ens personligheter är så tidskrävande och kränkande.

Självklart är vi glada över att inget "värre" hände, att de inte blev fysiska. 

Jag är också så tacksam över att Tom var hemma så vi var två vuxna att ta hand om allt, när huset helt plötsligt en lugn fredagskväll fylldes med föräldrar, barn och poliser. 

Inte vad jag tänkt mig direkt.

Bara glad att vi slapp sitta på akuten.

Min plan var att jag skulle ha en lugn stick-fredag med mitt nya garn, 

men tji fick jag.

Så såg vår fredag ut!

Plus och minus!

Just nu känner jag mig såhär!

Som oftast kommer allt på en gång.

Ett plus som inte heller denna gången bar frukt, utan bara tolv veckor av väldigt illamående och omställning av kroppen för att sedan abrupt avslutas med en behandling. En behandling som inte alls är olik en vanlig förlossning på många plan, men som enbart bjuder på klumpar, värkar och blod.

Jag undrar återigen över varför vi inte pratar om det? Alla graviditeter som inte leder till ett barn utan som leder till en känsla av misslyckande, ledsamhet, en tomhet och ett stort varför. Jag kan inte heller blunda för att jag ju i december fyller de där fyrtio åren, och det är ju allmänt känt att små embryon gärna inte hänger i fyrtioåriga livmodrar om de får välja någon annan!

Hur som helst gjorde jag som jag alltid gör.

Jag sväljer hårt, blir iskall och stoppar snabbt undan varenda liten tår som skulle vilja komma ut. Nej nej, här ska först fixas. Sköterskan undrade försiktigt om jag ville prata med en kurator. Jag tittade på henne som om hon hade erbjudit mig heroin, "Är du inte riktigt klok"? Se till att få detta gjort nu bara? Å varför var jag så dum att jag lät mig ställas i denna situation igen??

Men ingenting i vården går ju fort, som vi vet. Flera dygn senare börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen. 

Kaos och känslomässig berg-och dalbana.

Men då kommer också känslorna tillbaka. Denna gången resulterade det i att jag blev så yr och illamående att jag satt blixtstilla i soffan hela helgen. Så fort jag rörde mig kändes det som om jag var stupfull, vilket jag ju inte varit på över fyra år, så det kändes väldigt jobbigt. Jag ringde gyn-akut och sköterskan tyckte det lät som kristallsjukan. Jag googlade och det stämmer ju in. Läste allt jag kom över, så nu gör jag alltså övningar varje dag och döm av min förvåning men det känns faktiskt mycket bättre. 

Under alla dessa tråkiga in- och ut på gyn-akuten hände det ändå något fantastiskt. Något jag väntat på flera månader. Äntligen sitter min tatuering på armen. Från sekunden den blev klar kändes det som om att den bott där alltid. Dessutom var det så mysigt att tatuera sig där, ja, jag är lite knäpp. Jag skulle kunna tatuera hela kroppen känns det som. Alltså när hon drar maskinen över skinnet gör det ont, men så fort hon släpper vill jag att hon ska fortsätta, knepig känsla. Ont-skönt liksom. Ljudet av den arbetande maskinen blir sövande. Nu håller den på att läka och jag vill bara klia sönder den, inte lika skönt. Dessutom ser jag ut som en orm som ömsar skinn, men det blir ju bra.

Tänker att det är så skönt när jag ger mig tid att formulera mina tankar, och sätter ord på dom. Då blir allt tydligare och klarare.

Jag gör det framförallt för min egen skull, som ett sorts känslobibliotek och dagbok på samma gång. 

Egentligen borde jag varje dag sitta och gå igenom dagen, reflektera och bli lite klokare. 

Ha en skön kväll!

Puss och kram.

En söndagsmorgon!

Söndagsmorgon!

Båda barnen sover hos kompisar.

Första gången E sover hos en tjej.

Han har velat fram och tillbaka flera gånger,

men då har det hänt andra saker mellan.

Nu blev då första gången.

Hade jag fått välja,

hade han aldrig gjort det,

så man kan säga att vi ändå mötts på mitten.

Han tycker ju att han ändå är femton,

att han är typ vuxen.

Ibland glömmer jag lite hur det känns att vara tonåring,

för jag har fullt upp med att vara snart 40-åring.

Att fundera på om jag ska byta bank,

räcker pensionspengarna till en dräglig pension,

kommer barnen komma ur barndomen som härliga, respekterande och ödmjuka män,

eller kommer dom ur barndomen som manipulerande mördare.

För så kan jag faktiskt tänka ibland,

att eftersom att jag sett så många trasiga människor tvivlar jag ibland på om jag kan göra något alls.

Missförstå mig inte.

Jag kommer aldrig, aldrig ge upp att kämpa för mina barn, aldrig.

När jag växte upp, hängde jag med de ungdomar som inte mådde så bra, och som inte gjorde de bästa valen. 

Idag när jag är vuxen och har kunskap om tex missbruk,

kan jag ju se att vissa av mina gamla vänner aldrig hade en chans, inte en förutsättning att bryta det destruktiva. 

Det sociala arvet, ni vet!

Föräldrar som jobbar alldeles för mycket, föräldrar som inte är närvarande på olika sätt och föräldrar som är stressade och på andra sätt inte mår bra.

Ganska hög andel av mina gamla vänner är antingen begravda till följd av missbruk och tragik, eller  fortfarande aktiva missbrukare och utanför samhället.

Jag får nog bara tänka att det blir som det blir och vi gör vad vi kan,

helt enkelt.

Tunga tankar och svårt att förhålla sig till!

Hur hamnade jag här-

bland dessa tankar!

Ja,ja.

Jag tänkte visa mitt senaste stickprojekt!

En tröja av mohairgarn i korall.

Inget konstigt än så länge.

Utmaningen är då att mönstret är på engelska.

Engelska kan vi ju, tänker ni!

Ja, jag tycker ändå att jag är hyfsad på att läsa och förstå men detta är som om att någon skrivit på ryska.

Stickspråket i sig måste man lära sig att förstå, termerna kommer inte av sig själv.

Men om man då dessutom översätter dessa svenska termer till engelska, blir det som sagt ryska.

Tro inte att man kan översätta via Google translate, 

för de kan ju inte heller dessa termer.

Envis och tjurig har jag spenderat många stunder med att översätta ord för ord, läsa allt hundra gånger och givetvis ha mentorssamtal med min kära Mona på garnbutiken, så nu äntligen tror jag att jag fattar!

Här kan ni se förkortningarna och termerna jag pratar om:

Men skam den som ger sig.

Nu ska jag ge mig ut i denna soliga söndag!

Ha en skön dag alla!

Puss och kram!

Grattis bästa mamma!

2018 är året då vi fyller hundra år tillsammans,

min mamma och jag.

När barnens farmor Edith fyllde hundra år för ett och ett halvt år sedan fick hon en hälsning av Kungen.

Jag kan helt klart tänka mig att åtminstone få en halv hälsning,

eller jag det blir ju 40% till mig och 60% till mamma!

Nåja,

idag är då den dagen som hon,

min största förebild på tusen sätt,

fyller jämnt.

Hon som flyttade hemifrån tidigt,

försörjde sig själv när hon knappt var torr bakom öronen,

fick barn ungt.

Ett par år senare,

tvåbarnsmamma,

tar hon sitt och pack och flyttar sjuttio mil söderut,

tillsammans med en missbrukare 

(det visste hon ju inte riktigt precis då kanske).

Stark nog att våga bryta sig fri från ett destruktivt förhållande,

och styra skeppet helt själv som ensamstående.

Fint i kråksången är att hon heller aldrig talat illa om pappa,

inte ett ord om hur han inte uppfyllde sina ansvarsområden som den andra vårdnadshavaren.

Hon som i vuxen ålder tar tag i att kämpa sig igenom utbildning,

som hon tidigare valt bort.

Utbildar sig och tar examen.

Jag skulle kunna fortsätta hela kvällen att förklara på vilka sätt hon är fantastisk!

Hon är en tuff, bestämd och hårdhudad kvinna utåt sätt.

Tror till och med att någon som inte känner henne väl skulle beskriva henne som lite skrämmande.

Men för mig är hon ödmjuk och härlig.

Min älskade mamma!

Du är den finaste jag vet!

Grattis på din dag.

Jag älskar dig.

Idag är en bra dag att vara positiv!

Fredag!

Tänkte att jag ska börja lista saker som är positiva och som gör att jag mår bra.

Viktigt ju!

Därför kommer här dagens tre positiva:

1. Det är fredag och jag har sovmorgon. 

Varannan fredag slutar jag tidigt och varannan har jag sovmorgon.

2. Det är fredag den trettonde.

Då vi för snart tretton år sedan fick äran att bli föräldrar just på datumet den trettonde, fick jag rannsaka mig själv. Tidigare har jag tyckt (som halva människovärlden) att det var en otursdag, men jag fick göra en kullerbytta helt enkelt. Nu blev det vår turdag, eftersom att Isse förr eller senare skulle fylla år på just fredagen den trettonde.

Så alltså är det vår turdag.

3. Just nu leker vi leken att Isse inte har Itp, och att han är ett friskt och vanligt barn.

Något jag måste öva på är att kunna släppa taget lite.

Att inte gå omkring och må dåligt över hans tillstånd hela tiden,

att "släppa" honom.

När han var superdålig ville jag bara sätta honom i en liten fluffig bur, där han inte kunde skada sig.

Nu övar jag som sagt på att släppa honom och släppa kontrollen.

Skadar han sig så gör han det, och då gör vi enligt instruktion, söker hjälp och ber en stilla bön!

Dagens tre positiva.

Ha en skön fredag!

Måndagstankar!

Efter natten på sjukhuset försökte jag mitt allra bästa.

Som om att det var mitt fel att han är dålig, och jag behövde kompensera.

Eller snarare att det gör så ont i mig att jag behöver göra allt för att mildra omständigheterna, 

och mota bort orosmolnen.

Att fixa åt honom så att det känns lite som vanligt.

Att låta två vänner få sova hos honom,

duka fint, bjuda på pizza,

gå på bio!

Bulla upp med alla tänkbara godsaker.

Att köra honom dit han vill,

eftersom att han inte får cykla.

Att hela tiden ha ett säkerhetsanalys i allt vi gör,

hur stor risk är det med detta? 

Hur stor är risken att han kan skada sig,

och få en blödning?

Att sitta på nedanvåningen och höra hur det skrattas och stökas däruppe,

njuta av skratten, men ändå ha en klump i magen när något dunkar till.

Imorse lämnade vi åter blodprov.

Har fått en läkartid till senare idag.

Jag googlar just nu allt jag kan hitta om autoimmuna sjukdomar!

Känner att vi måste få något att förhålla oss till.

Mellan varven, pluggar vi matte inför nationella prov!

Men hörrni!

Vet ni att fåglarna sjunger idag.

Solen skiner mellan varven!

Närsomhelst knoppar allt ut och börjar växa.

Det är ändå gött alltså.

Tänk att vi snart ska sätta igång med utegrejset!